Il libro Gesù di Nazaret – Tabù e Trasgressione di Ida Magli, è stato pubblicato per la prima volta nella collana “saggistica” della Editrice Rizzoli nel 1982, ottenendo subito un grande successo di vendite, di interventi critici e un continuo numero di ristampe fino all'attuale del 2007.

   Le sue tesi di fondo, lungi dall’essere invecchiate, appaiono oggi perfino più chiare e più sicure di quando sono state formulate in quanto gli avvenimenti succedutisi in questi anni hanno provveduto a convalidarle. E’ evidente, infatti, che se la Chiesa si sforza di ricongiungersi con l’Antico Testamento, con l’ebraismo e con il musulmanesimo,  è perché l’opera di Gesù , come affermato in questo libro, non è stata capita nel suo aspetto eversivo nei confronti dell’ebraismo nemmeno dai suoi primi seguaci; ed oggi si giunge a negare (pur senza ammetterlo), a svuotare di senso il lancinante messaggio di rottura gridato con tanta violenza da Gesù.
  Il dialogo interreligioso costituisce in realtà il ritorno al “sistema del sacro”,  un sistema che è presente, anche se con innumerevoli varianti, in tutte le religioni,  ma che nell’ebraismo si trova nella forma più stringente a causa di un fattore essenziale: la proclamazione che esiste un solo Dio. E’ questa unicità che costringe gli elementi  dispersi qua e là nelle singole credenze sacrali a concentrarsi in una logica assoluta, mettendo in luce così il principio  fondante del rapporto di ogni gruppo umano con ciò che lo trascende, che lo supera  e lo intimorisce: il principio del sacrificio. Sacrificare significa uccidere,  offrire la morte al creatore della morte. Era stato proprio questo: il passaggio immediato, con Gesù e dopo Gesù, dalla concretezza dell’uccisione  degli uomini (la sacralità della guerra è appunto un sacrificio fra uomini), dell’uccisione degli animali, della mutilazione del pene al simbolismo del pane nella Messa e dell’acqua nel battesimo a connotare la diversità radicale dei popoli mediorientali (ebrei e arabi  islamici) da quelli d’Occidente. Gesù – è questa la inspiegabile rottura con il proprio mondo di cui si discute in questo libro – ha segnato questa diversità  e per questo è stato subito ucciso. Le religioni, infatti, quali che siano le spiegazioni che ogni  singolo popolo ne dà, rivelano la psicologia collettiva, l’atteggiamento verso il mondo, verso la natura,  verso la propria vita che contraddistingue ogni  gruppo umano in confronto agli altri e coprono perciò anche gli aspetti più lontani  dal centro logico di fondazione di una cultura. Naturalmente i membri del gruppo di solito non sono per nulla consapevoli di questa interconnessione logica di cui sono portatori; ma ciò non toglie che essa agisca in modo coercitivo proprio perché è “ovvia”. L’ovvietà acceca anche le menti più critiche tanto che solo i massimi geni, quelli che per la loro assoluta unicità, sfuggono perfino alla definizione di “genio”, si avvedono dei significati della cultura nella quale si trovano a vivere.
   Gesù è appunto un genio assoluto, e ha applicato la sua immensa capacità critica là dove nessuno ha mai provato a farlo: i mattoni di fondazione del “Sacro” nell’ebraismo (come in tutte le religioni), ossia il sacrificio, l’uccisione di una vittima, il dono della morte. E’ questo, dunque, per Gesù il vero nemico dell’umanità; l’unico, insuperabile ostacolo alla libertà di ogni uomo così come per ogni gruppo: l’uccisione sacrificale.
  Uccisione: il problema fondamentale dell’uomo. Dover uccidere per poter vivere dato che questo è il meccanismo che regge la Natura; e al tempo stesso impedirsi di uccidere per poter vivere in gruppo. Il Potere nasce da lì: qualcuno ha assunto su di sé il diritto e il dovere di uccidere e di far uccidere, e lo ha messo al sicuro facendolo dipendere dalla Divinità. Il Sacro e il Potere perciò sono inscindibili. O meglio, Sacro e Potere sono una cosa sola, nascosta sotto due termini che in apparenza rinviano l’uno all’altro dando luogo a un sistema circolare infinito privo di responsabilità. Neanche le rivoluzioni più violente e radicali (comunque rarissime nel lungo itinerario della Storia) sono mai riuscite a interrompere il sistema “uccisione-potere-sacralità”. Una volta giunte ad uccidere, infatti, le rivoluzioni ricodificano il sistema,  spostandolo semmai da un ente ad un altro, da una classe ad un’altra, da una autorità ad un’altra.
L’unica rivoluzione che ha permesso di intravedere dove fosse collocato il centro del potere è stata quella di Gesù; e malgrado gli enormi, innumerevoli errori compiuti dai suoi seguaci, l’Occidente rimane ancora l’unica speranza di coloro che vogliono liberarsi dalla sacralità del potere. Ma forse dobbiamo dire “rimaneva” dato che l’unificazione europea è stata progettata appositamente per cancellare questa diversità e stabilire il primato dell’Oriente.
  Gesù dunque è stato ucciso in base alla necessità logica della “vittima sacrificale”; quella stessa logica che in nessuna religione è stata mai esposta con tanta chiarezza quanto nell’ebraismo, nel racconto, privo di veli, dell’uccisione di Isacco. Uccidere il “figlio”, ossia uccidere la prosecuzione della vita, il futuro del gruppo. Gesù è stato sconfitto, ma ha costretto il sistema del sacro a spostarsi in Occidente, dove la passione per il dubbio logico, per la rappresentazione della bellezza, presente nei Greci e nei Romani, rendeva impossibile accettare la concretezza delle mutilazioni del corpo, il divieto delle immagini e quindi dell’arte, la rinuncia al pensiero simbolico. Qui, dunque, anche se il sistema del “Sacro-Potere” non è stato infranto, si è però verificata una rottura epistemologica nei significati culturali, tracciando un abisso fra l’Antico Testamento e i Vangeli. Chi, del resto, potrebbe ingannarsi, leggendo i Vangeli, sulla loro assoluta novità poetica, sulla loro appartenenza al mondo di chi ama la rappresentazione della bellezza? Per questo, nessuno, credente e non credente, ignorante e colto, è mai riuscito a prendersela con Gesù: in Occidente l’amore per il bello è più forte di qualsiasi cosa.
  Oggi,  però, la Chiesa sta compiendo il passo più pericoloso: togliere al cristianesimo anche quel piccolo granello di senape che Gesù vi ha posto senza che i suoi seguaci  abbiano saputo farlo crescere e sviluppare: la rottura con l’Antico Testamento. E’ soprattutto la Chiesa  wojtyliana  che lavora in questa direzione, seguendo due tracciati in apparenza diversi ma alla fine convergenti. Il primo è esplicito e dichiarato: ripartire dal “Padre Abramo” affermando che, nel monoteismo, siamo tutti uguali e fratelli. Il secondo è, viceversa, molto nascosto e forse, addirittura inconsapevole. Celebrare il massimo della  sacrificalità  nell’indicare in ogni individuo il sacrificatore e la vittima, spronando tutti al  “dono” di sé come dono all’altro uomo, senza più passare attraverso Dio. Difficile capire se Wojtyla  creda di poter sopperire in questo modo alla mancanza di fede, o almeno a quella che lui ritiene mancanza di fede, nell’Occidente cristiano. Sotto questo aspetto il cristianesimo si riassumerebbe nelle sole “opere di bene”, prive di Dio.
  Un errore così tragico non era mai stato compiuto dalla Chiesa, neanche nei suoi momenti peggiori. Il sacrificio della vittima riusciva almeno a tenere a freno l’aggressività  dell’uomo scaricandola, sia pure ingiustamente, su di un  solo individuo e dando un minimo di respiro al potere  della morte dal momento che lo poneva sotto il controllo della divinità. Fare, invece, di ogni singolo uomo il sacrificatore e la vittima dell’altro, eliminando la trascendenza, eliminando il timore della morte come base della religione, significa consegnare gli uomini alla più feroce delle distruttività, ristabilire la legge dell’Homo homini lupus. Una delle conseguenze più immediate la si è vista con i trapianti nella rapacità sul cadavere, poi, inevitabilmente, sul “morto ancora non morto”, infine sul vivo cui si strappano organi, con il denaro o per  “dono”, ossia per “sacrificio”. L’esortazione, assillante al punto da diventare coercitiva, a “donare gli organi” è l’estremo limite di una sacrificalità  senza trascendenza, senza altra passione che la morte dell’altro per la vita di-qua, la sopravvivenza biologica  di uno per se stesso. E’ la fine del cristianesimo;  la fine di qualsiasi possibilità  di religione in Occidente.  Ma anche, forse, una volta distrutta la religione, la possibilità di ricominciare da Gesù.□

Det följande är slutordet i Ida Maglis bok Jesus från Nasaret Tabu och Transgressioner, som valts ut för att väcka intresse för boken som kommer ut igen på Rizzolis förlag i slutet av januari 2004. Den svenska översättningen är tillgänglig i sin helhet på förlaget www.italibro.com

Slutordet i Ida Maglis bok Jesus från Nasaret Tabu och Transgressioner, Rizzoli, 1982, 1996

Humanismen hos Jesus från Nasaret

Vad har då egentligen Jesus från Nasaret gjort? I slutet av vår korta färd genom evangelierna, i episoderna som berättats och i de som inte berättats, men vars existens man kunnat ana, häpnar man intill förvirring. Man häpnar inför den absoluta nyskapelse som Jesus försökt genomföra, trots att han utgick från det centrala i den judiska kulturen. I orden: ”Den som inte är med mig, är emot mig” (Luk 11:23), sammanfattade han på något sätt det absolut nya i människans situation. En konsekvens  av de premisser han skapat. Samtidigt påstod han att det var omöjligt att förlika de nya värderingarna och framför allt de nya strukturernas värderingar med tidigare. Jesus är ensam och alla som accepterar det han säger måste acceptera samma slags ensamhet. Det är omöjligt att bara delvis förverkliga denna typ av mänsklighet, en ny innebörd i att vara människa. Jesus hade själv sagt att det var omöjligt att tappa nytt vin i gamla skinnsäckar, för då sprängdes säckarna, eller att lappa ett gammalt plagg med okrympt tyg, för då skulle tyget riva sönder plagget. Trots dessa drastiska påståenden hade lärjungarna inte förstått att det man var tvungen att utrota var de sakralas grundläggande strukturer. Den typ av människa som Jesus hade i tankarna var helt anförtrodd sig själv inför Gud. En människa som befann sig i en likvärdig ställning inför Gud och inför andra människor. Det var människans ansvar att etablera förhållandet mellan henne själv och Gud, något den kontinuerliga risken att tro på sig själv innebär. Hon måste ta ansvar och respektera den enda verkliga regeln, kärleken till människan.
    En kärlek som kan existera bara genom viljan. En kärlek som inte föds av sig själv. Det är människan som skapar och önskar  oändligheten och det enda allenarådande. De  existerar inte i sig själva. Detta är kärnan i det som kom att bli upptäckten av subjektet i Europas historia, hur förrått det än blivit. Det ligger i begreppet om individen som jämlik med alla andra individer. En människa som älskar fritt och helt oberoende av släktband. Jesus har flera gånger påstått att vi är bror och syster om vi älskar varandra som människor, och först då blir vi även Guds barn, för det är människan som gör att Gud existerar och inte tvärtom. Begreppet bör inte uppfattas i någon absolut form, som om Gud vore människans uppfinning, utan snarare att Gud visar sig, agerar, är närvarande i människors liv enbart om människan ”vidkänns” honom och låter honom komma in i livet.
    Även ondskan existerar och Jesus var alltid medveten om det. Han hade inga illusioner. Tvärtom, genom att eliminera idén att man ärver arvsyndens bräcklighet, hade han återfört ondskan till dess aktualitet och som ett individuellt ansvar. Ondskan för Jesus ligger framför allt i de strukturer som ratificerar skillnaden mellan det sakrala och det profana. Därför att det är där som våldet mot individen döljer sig, berövande den frihet och ansvar. Den som följer ritualer är ”död”, enligt Jesus, vilket han klart sade när han inbjöd en ung man att följa honom med orden: ”Låt de döda begrava sina döda”. En religion som baserar sig på ”ritualer”, är en religion för ”döda”. Människan är därför levande bara när hon förtröstar på sig själv, på sin egen vilja, sin egen kraft, sitt eget handlande och på förhållandet till sig själv, till andra och till Gud. Den som däremot hänger sig åt hoppet att formler, ritualer, offer, medlingar, garanterar, räddar eller skyddar honom/henne är död.
    Begreppet om liv och död är mycket viktigt, därför att det hör samman med problemet om ”ondskan” och kärleken. Alla Jesus utsagor kring att ”leva” rör människans handlingar här på jorden. Himmelriket på jorden är den tydligaste formuleringen av denna livets verklighet, något som förklarar hans starka dödshat. Det förklarar kampen mot döden, något som markerar fulländningen av Jesus mänsklighet, vilket leder honom till att med enorm kraft förneka ”offret”, som just innebär att använda sig av döden för att kommunicera med Gud.
    Om ondskan bara består av det som är inre liv, det som kommer från människans vilja, kan då djävulen fortfarande existera, som en ondskans självständiga entitet eller rör det sig bara om en objektiverad och alltid bara symbolisk bild av ondskan? Naturligtvis har de avsnitt i evangelierna som berättar om Jesus frestelser i öknen försäkrat de kristna om att djävulen existerar. När man analyserat händelsen är det inte svårt att inse, att den tillkommit till följd av en mentalitet som var helt främmande för Jesus person.
    Enligt evangelisten Matteus blev Jesus förd av Anden upp i öknen för att frestas av djävulen. Efter att ha fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han hungrig. Då trädde frestaren fram och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall de här stenarna att bli bröd. ... djävulen visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade till honom: ”Allt detta skall jag ge dig, om du faller ner och tillber mig” (Matt 4:3-9). Ett första problem vi måste bemöta är att Jesus aldrig själv föreslagit asketiska övningar. Det skulle alltså varit meningslöst för honom att genomföra en så lång fasta i öknen, något som däremot var mycket vanligt vid den här tiden bland eremiter och asketer. Även om man förutsätter att Jesus verkligen genomgått en tid av isolering och botgöring, måste man anta att han själv berättat vad som hänt, eftersom bara han kunnat känna till djävulens frestelser. Det är ”frestelsernas” egenskaper som helt får en att inse, att de blivit uttänkta av personer som inte förstått något av Jesus. Och dessa personer har helt enkelt bara försökt föreställa sig vilka som kunde tänkas vara de största frestelserna en man kan stå inför. För Jesus kunde det självklart inte vara någon frestelse att använda ordet ”mäktig” eller ordet ”magisk” för att förvandla verkligheten,  eftersom det hör till det som han framförallt försökt eliminera. Även om djävulen existerar som en upprorisk ängel, är han dock enligt teologin försedd med en sällsynt intelligens, långt överlägsen människors intelligens. Alltså borde han ha känt till vilka som kunnat vara de starkaste frestelserna för Jesus. Tanken att han skulle ha använt sig av så onyanserade och naiva instrument som dem som finns omtalade i evangelierna är absurd. Av vilken anledning skulle han lova makt och rike på jorden till Jesus? Det var något som denne överhuvudtaget inte önskade och något som han alltså inte alls kunde frestas av. Eventuellt skulle han ha kunnat ”frestas” kring sitt tvivel, kring vilken hans uppgift i världen var. Djävulen hade kunnat säga det Jesus själv fruktade, nämligen att människorna inte skulle komma att överge de yttre maktstrukturerna över andra människor, att de inte skulle komma att avstå från hat, rikedom och rädsla.
    Frestelserna har alltså återgivits enligt det som hans lärjungar trodde var ”frestelser”, i första hand den om ”riket”, eftersom Jesus anklagats just för detta. Man skulle kunna anmärka att konstigt nog så saknas den vanligaste ”frestelsen” för män, nämligen sex. På detta vis förstår man dock ännu bättre att frestelserna uppdiktats av de som levt i Jesus närhet, även om de inte förstått innebörden av hans ord. Sexualiteten hör till det som Jesus talat minst om, därför att han, som vi redan lagt märke till, ansåg det vara ett grundläggande problem kopplat till maktens sakrala strukturer och därför i sig oåtkomligt.
    Ondskan kan därför inte identifieras med djävulen, trots alla motsägelser och olösta problem som återfinns i evangelierna. Själva begreppet ”frestelse” var helt främmande för Jesus. Det uppfattades som ett yttre fenomen och för Jesus kan inget som har att göra med människans handlingar eller som gör det möjligt att bedöma dem, vara utanför människan. Å andra sidan är utan tvekan sättet på vilket den nya ”ordningen”, kärlekens frihet, presenterats mycket invecklat. Det verkar faktiskt, om man stannar upp efter en första läsning av flera liknelser i evangelierna, som om man förflyttas från vedergällningsprincipen till en form av omvänd orättvisa, men ändå inte. Till exempel i liknelsen om arbetarna som kom sist eller den om den förlorade sonen (Matt 20:16 och Luk 15:11-32). Den vanliga tolkningen är att de arbetare som kommit sist och som alltså arbetat minst, blir betalda som de första. Tack vare en generös och kärleksfull gest, som inte alls fråntager rättvisan något. Därför att de första arbetarna betalas det som avtalats. Samma tolkning ges när det gäller berättelsen om den förlorade sonen. Fadern ordnar en stor fest, medan han inte verkar göra något speciellt för den äldre sonen, den som alltid stannat med honom och som tjänat honom och lytt honom i allt.
    Vår läsning av dessa liknelser är redan färgad av vårt sätt att uppfatta kärleken som något som, när den är rutin, varken är glädje eller entusiasm. Vi föreställer oss ett liv där far och son levt tillsammans och där det i bästa fall inte förekommit vare sig gräl eller diskussioner. Var och en har utfört sina plikter, men kärlekens extension i tid existerar inte. Fadern påpekar tydligt: ”att vi har hela tiden varit tillsammans, jag har hela tiden älskat dig”. För oss är det svårt att förstå att vi på detta sätt förringar lyckan kring alla de år de levt tillsammans. Lyckan och skönheten av ett helt liv i kärlek, något den förlorade sonen aldrig kan få, hur mycket än fadern tar emot honom med glädje. Med Jesus innebörd av kärlek omintetgörs alla de temporära strukturer vi är vana vid, där den vardagliga tiden är mindre betydelsefull än fest-tider. Ingen tid är ”vardaglig”, därför att i kärleken får tiden en oändlig dimension, där varje stund samtidigt är ändlig och oändlig.
    Det var så Jesus hade sagt, när han inbjöd alla människor att likna barnen: varje människa är alltid ofullbordad, men i kärleken förblir människans oändliga ofullbordan i varje stund, i varje gest, i varje tanke, en absolut form, som är perfekt och fullbordad. Den varar i tiden och utanför tiden, därför att den projiceras i en oändlighet som bara människan kan få att existera. Slutligen, med Jesus egna ord, om man älskar sin nästa, älskar man Gud, men i samma stund ”åkallar” man Gud, ”Gud är ibland er”, Gud finns om man älskar varandra.
    Kan man kalla Jesus budskap en mänsklighetens religion? Det är svårt att kalla den ”religion”, för man skulle i så fall vara tvungen att föreställa sig en religion utan det sakrala, utan det sakralas grundläggande strukturer. Å andra sidan är det just detta som Jesus försökt göra, det vill säga att ge sig i slag med människans centrala problem, nämligen på vad sätt man ska förhålla sig till det sakrala. Hur ska man ”rädda” sig undan det sakrala, undan rädslan och samtidigt undan det sakralas ”makt”. Religionerna är ett sätt att begränsa det sakrala för att genom olika normer återföra det till en tangerbar makt, som människor objektiverat och etablerat till ett system. Jesus utesluter däremot detta genom att fastslå att makten bara är beroende av människan, ”antagen” av människan. ”Normer” är otolererbara bindningar, som begränsar friheten i förhållandet till Gud, en frihet som existerar inom människan. På så sätt skapas det man skulle kunna kalla en total invasion av det sakrala och samtidigt en utplåning, någonting som är motsatsen till det profana. Med andra ord, tar man bort motsatsförhållandet existerar inte längre vare sig det profana eller det sakrala. Allt är sakralt, vilket betyder att inget är det. Kvar står människan, sakral i sin likhet med Gud. På detta sätt omintetgörs alla maktstrukturer, eftersom makt är kodifiering av det annorlunda.
    Kristendomen har därför inte på ringaste sätt försökt förverkliga det som Jesus föresatt sig, eftersom den från första stund efter hans död etablerat sig med alla de sakrala strukturerna. Sakral tid, sakralt rum, rituell bön, offer, invigning, medling genom prästerskap, utövande av det heliga ordet, hierarkiska institutioner - samma attribut som påträffas i nästan alla andra religioner. Följaktligen blir det till och med svårt, att säga om Jesus förslag är orealistiskt eller ej. Man kan inte påstå att det misslyckats, eftersom man inte ens försökt att förverkliga det. Det enda som är säkert är att eftersom man inte utplånat de sakrala strukturerna, är det inte heller möjligt att älska utan offer och alltså utan att förtrycka.
    Vad har då Jesus från Nasaret gjort? Övergav han en kulturmodell för att föreslå en ny eller försökte han förflytta axeln på sin egen kultur genom att forcera riktningen? Frågan förblir utan svar. Det enda som är säkert är att till skillnad från de flesta människor, så var Jesus medveten om de värderingar som var grundläggande för hans kultur. Han grep tag i dess djupt gömda rötter och förde upp dem i solen och i friska luften för att visa hur överflödiga de var.
    Alla har varit emot honom.